
Den ursprungliga befolkningen på Lanzarote kallades mahos eller mahoreros, ett berbiskt folkslag som kom dit från nordafrika. 1336 kom den kände sjöfararen Lancelotto Malocello med ett fartyg från Lissabon. Han lät bygga en fästning i området omkring Montaña de Guanapay. Ön kallades då Insula de Lanzarotus Marocelus och det är från det namnet som dagens namn, Lanzarote, härstammar. På 1700-talet anfölls ön av marockanska pirater och många invånare såldes som slavar. Vid mitten av 1700-talet hade invånarantalet reducerats till 300 på grund av emigration och pirater. Ett stort vulkanutbrott 1730 dränkte tio städer och förstörde det mesta av den odlingsbara marken. Men den vulkaniska jorden visade sig sedermera vara bra för vinodling och gav invånarna inkomst. År 1824 drabbades ön återigen av ett omfattande vulkanutbrott. Ända sedan 50-talet har turismen varit en stor och viktig inkomstkälla.