Lanzarote

Om människan skulle få för sig att bedriva jordbruk på månen skulle det förmodligen se ut så som det gör på Lanzarote. Marken är täckt av nattsvart aska och i tusentals minikratrar växer bland annat vindruvor, som man gör Lanzarotes alldeles egna vin av.

Mer eld än vatten. Det regnar bara elva dagar om året på Lanzarote, den mest vulkaniska av Kanarieöarna. I nationalparken Timanfaya lurar elden under skosulorna. Barn och vuxna kan rida kamelkaravan och steka ägg på berget.

Husen är vita med gröna trädörrar och lika gröna fönsterramar. Så är bestämt. Öns egen nästan världsberömda arkitekt, Cesar Manrique är hjärnan bakom denna stil, och det är hans förtjänst att de flesta hotellstäder och shoppingcenter är smakfullt byggda och på något vis i samklang med den svarta, karga naturen. Lanzarote ger intryck av att vara enhetligt designad.

Massturismen kom också hit, även om det dröjde ända till 80-talet. Turistorten Puerto del Carmen är äldst och störst - åk hit om du vill ha brett utbud av restauranger och hetsigt nattliv. Playa Blanca är modernare, mer utspridd och lugnare och har nära till öns bästa stränder, som ligger i naturreservatet Papagayo - åk hit om du vill ha nära till avskildhet och om du letar efter något barnvänligt.

Och när man tröttnat på hotellstäderna tar man bussen eller hyrbilen in till öns huvudstad Arrecife, som inte är vacker, men charmig. Kvällspromenera med spanska familjer på strandpromenaden, ät tapas (smårätter), drick det kanariska ölet och njut av att Atlantens vindar är milda och att Kanarieöarna inte alltid är så förutsägbart som ryktet säger.